Kommunikativ kompetens

Kommunikativ kompetens innebär förmågan att på ett effektivt och lämpligt sätt använda olika språk för kommunikation. Kompetensen grundar sig på förmågan att i både tal och skrift förstå, uttrycka och tolka begrepp, tankar, känslor, fakta och åsikter (det vill säga att lyssna, tala, läsa och skriva) i en rad olika samhälleliga och kulturella sammanhang beroende på individens egna behov och preferenser.[1]

Eleven växer upp i en värld som kännetecknas av kulturell och språklig mångfald och av olika religioner och åskådningar. Att leva på ett kulturellt hållbart sätt i en mångfacetterad miljö förutsätter kulturella färdigheter grundade på respekt för mänskliga rättigheter samt förmåga att kommunicera på ett hänsynsfullt sätt och att uttrycka sig själv och sina åsikter på olika sätt.

Väsentliga färdigheter för denna kompetens är förmågan att förstå talade budskap, att inleda, upprätthålla och avsluta samtal samt att läsa, förstå och skriva texter på olika kunskapsnivåer i olika språk. Kompetensen innebär att man har förmågan att lära sig språk formellt och informellt under hela livet. En positiv attityd till olika språk innebär en förståelse för kulturell mångfald och ett intresse för språk och interkulturell kommunikation. Det innebär också respekt för varje persons individuella språkprofil, inklusive respekt för modersmålet för personer som tillhör en minoritet eller har migrationsbakgrund.

Den kommunikativa kompetensen innebär också att eleven förstår ämnesspecifika begrepp och företeelser. För att kunna uttrycka sig och kommunicera kring olika fenomen behöver eleven ha ett utvidgat ord- och begreppsförråd inom olika områden. Språkutvecklande arbetssätt gynnar elevens möjligheter att utveckla den kommunikativa kompetensen.

[1] Bilaga till förslag till EU- kommissionens rekommendation om nyckelkompetenser för livslångt lärande, final (2018)